Ofta får jag frågorna ”Hur började allt det här med Mamma Mu och Kråkan?” och ”Varför har du valt just en ko och en kråka?” Varje gång har jag svårt att svara och önskar att jag hade en rapp och rolig historia. Men tillkomsten är så lång och med så många inte särskilt intressanta turer att jag tvekar att berätta den. Och varför är det så viktigt? Kanske ber man egentligen ”Berätta lite mer om Mamma Mu och Kråkan!”
Kanske är det viktigaste med dem vad de båda har fått representera. Vilka erfarenheter och lärdomar från människor som ligger inbakade i dessa två karaktärer. Den övande prövande, som vågar fråga med öppen mun och äkta undran i blicken och den som redan vet allt, experten och besserwissern. Vad händer med det lilla barnet som startar sitt liv i tillit när det möts av stopp och akta och borde och inte? Varför räknas den som frågar som dum när det är den som frågar som får veta nåt? Vad händer med den som blir tillsagd för att hon skrattar för högt?
Kråkan vet vad som anstår en ko – och talar gärna om det. Kråkan kan inte simma, han är rädd för att bli blöt, han är mörkrädd och han är rädd för bilarna. Han älskar wienerbröd, pizza och pommes frites och överhuvudtaget det mesta som går att äta, dock inte spenat.
Mamma Mu är nästan alltid positiv och vänlig. Hon blir bara sur på Kråkan när han påstår att hon är för tjock och blir bara riktigt ledsen på honom när han grovt sviker henne och påstår att bondens fru är hans enda och riktiga vän (för att han har fått pannkaka av henne).
Kanske är det den här spänningen mellan människor, barn eller vuxna som är det mest intressanta jag vet. Kanske är glädjedödaren bara osäker. Den kaxigaste mest rädd. Kanske är den som verkar dum som en ko klokast av alla. Mamma Mu är nyfiken, Kråkan vill inte göra bort sig. Hon övar och prövar och vill lära sig allt som barnen gör.
"Mamma Mu vill se världen. Kråkan har sett allt."
Kråkan vet allting bättre än Mamma Mu. Han förstår alltid precis – på något vis. Han gillar att smyga och leka hemlig agent och han vill gärna pröva sånt som Mamma Mu gör, bara ingen ser nåt. Till exempel prova gungan när alla har gått hem eller dansa balett i lagårn. Kråkan ska alltid hem när det blir lite känsligt. Han har aldrig tid, men kan alltid plötsligt FÅ tid – om det gäller. Kråkan har sett en hel del i sina dar. Som han flyger och far. Han anser att putta en ko (som ska lära sig cykla eller ta sig upp för en rutschbana) är ungefär det mest pinsamma man kan företa sig.
Mamma Mu är poetiskt lagd. Hon gör dikter (om våren), sjunger (ganska falskt) gärna egna och andras sånger, hon tycker om färgerna på hösten, den spegelblanka sjön och solnedgångar. Hon är hänförd över barnens förmågor och hon är lätt romantisk ”Tänk här sitter du och jag och ror Kråkan”. Kråkan tycker allt sånt är enbart pinsamt. ”Bli inte sån nu, Mamma Mu”.
Kråkan har ett kraftigt pedagogiskt intresse. Han talar tydligt och ber Mamma Mu upprepa lärdomar han vill meddela: ”Säj efter mig: Kor klättrar inte i träd, säj det.” Han demonstrerar gärna sina kunskaper t.ex. hur man städar en lagård på fem sekunder och han tänker sig gärna också att ge ut en bok i ämnet. Kråkan har specialverktyg och många fiskespön. Och han ÄR expert. Han kan bygga VÄRLDENS koja. Kråkan kan lätt slå över när han kommer igång. Han sprutar som en DÅRE.
Kråkan har respekt för bonden. ”Låtsas som att du bara står här och tuggar gräs. Bonden kan komma!” Mamma Mu har en mer avspänd och familjär inställning till bonden. Förstås.
Kråkan har ett gränslöst behov av tröst. Mamma Mu har stor empatisk förmåga. Vilket lyckligt sammanträffande.
Ofta får jag frågorna ”Hur började allt det här med Mamma Mu och Kråkan?” och ”Varför har du valt just en ko och en kråka?” Varje gång har jag svårt att svara och önskar att jag hade en rapp och rolig historia. Men tillkomsten är så lång och med så många inte särskilt intressanta turer att jag tvekar att berätta den. Och varför är det så viktigt? Kanske ber man egentligen ”Berätta lite mer om Mamma Mu och Kråkan!”
Kanske är det viktigaste med dem vad de båda har fått representera. Vilka erfarenheter och lärdomar från människor som ligger inbakade i dessa två karaktärer. Den övande prövande, som vågar fråga med öppen mun och äkta undran i blicken och den som redan vet allt, experten och besserwissern. Vad händer med det lilla barnet som startar sitt liv i tillit när det möts av stopp och akta och borde och inte? Varför räknas den som frågar som dum när det är den som frågar som får veta nåt? Vad händer med den som blir tillsagd för att hon skrattar för högt?
Mamma Mu är poetiskt lagd. Hon gör dikter (om våren), sjunger (ganska falskt) gärna egna och andras sånger, hon tycker om färgerna på hösten, den spegelblanka sjön och solnedgångar. Hon är hänförd över barnens förmågor och hon är lätt romantisk ”Tänk här sitter du och jag och ror Kråkan”. Kråkan tycker allt sånt är enbart pinsamt. ”Bli inte sån nu, Mamma Mu”.
Kråkan har ett kraftigt pedagogiskt intresse. Han talar tydligt och ber Mamma Mu upprepa lärdomar han vill meddela: ”Säj efter mig: Kor klättrar inte i träd, säj det.” Han demonstrerar gärna sina kunskaper t.ex. hur man städar en lagård på fem sekunder och han tänker sig gärna också att ge ut en bok i ämnet. Kråkan har specialverktyg och många fiskespön. Och han ÄR expert. Han kan bygga VÄRLDENS koja. Kråkan kan lätt slå över när han kommer igång. Han sprutar som en DÅRE.
Kråkan har respekt för bonden. ”Låtsas som att du bara står här och tuggar gräs. Bonden kan komma!” Mamma Mu har en mer avspänd och familjär inställning till bonden. Förstås.
Kråkan har ett gränslöst behov av tröst. Mamma Mu har stor empatisk förmåga. Vilket lyckligt sammanträffande.
Kråkan vet vad som anstår en ko – och talar gärna om det. Kråkan kan inte simma, han är rädd för att bli blöt, han är mörkrädd och han är rädd för bilarna. Han älskar wienerbröd, pizza och pommes frites och överhuvudtaget det mesta som går att äta, dock inte spenat.
Mamma Mu är nästan alltid positiv och vänlig. Hon blir bara sur på Kråkan när han påstår att hon är för tjock och blir bara riktigt ledsen på honom när han grovt sviker henne och påstår att bondens fru är hans enda och riktiga vän (för att han har fått pannkaka av henne).
Kanske är det den här spänningen mellan människor, barn eller vuxna som är det mest intressanta jag vet. Kanske är glädjedödaren bara osäker. Den kaxigaste mest rädd. Kanske är den som verkar dum som en ko klokast av alla. Mamma Mu är nyfiken, Kråkan vill inte göra bort sig. Hon övar och prövar och vill lära sig allt som barnen gör.
"Mamma Mu vill se världen. Kråkan har sett allt."
Kråkan vet allting bättre än Mamma Mu. Han förstår alltid precis – på något vis. Han gillar att smyga och leka hemlig agent och han vill gärna pröva sånt som Mamma Mu gör, bara ingen ser nåt. Till exempel prova gungan när alla har gått hem eller dansa balett i lagårn. Kråkan ska alltid hem när det blir lite känsligt. Han har aldrig tid, men kan alltid plötsligt FÅ tid – om det gäller. Kråkan har sett en hel del i sina dar. Som han flyger och far. Han anser att putta en ko (som ska lära sig cykla eller ta sig upp för en rutschbana) är ungefär det mest pinsamma man kan företa sig.