Mamma Mu och Kråkan

Varukorgen är tom

Jujjas sida

Ingen redig ko

Det är stunden efter vår föreställning med sånger och några enkla handdockor; Mamma Mu, Kråkan och en flicka. Barnen vill klappa och känna på dockorna. En liten kille grabbar tag i min arm, just under kodockans huvud och utbrister triumferande på sjungande blekingska:
-Naj, det var ingen redig kou!

Han är mycket nöjd med sin upptäckt och rusar vidare till de andra grabbarna. Mina tankar stannar ett ögonblick. Jag sätter mig på en stol.

En liten tös kommer fram och vill hälsa på flickdockan. Jag trär den över min hand och håller upp den framför henne. Det är en fin docka, vi har tillverkat den själva. Hon har blanka ögon (av nagellack) och hår av brunt mjukt garn. Flickdockan vinkar lite.

-Hej hej, säger jag, med dockrösten.

-Är hon levande? frågar tösen.

-Nej det är bara en docka, jag har handen här inne, svarar jag pedagogiskt och vinkar lite igen. Jag är en idiot. Tösen tar flickdockans händer i sina och tittar noga på henne.

-Nej, hon är levande. Jag ser att hon har lite snor i näsan, säger hon bestämt och avslutar därmed resolut diskussionen om levande eller död, fantasi eller verklighet. Hon ser dockan rätt i ögonen, stryker sig hastigt över pannan och säger vänligt:

-Jag har klippt lugg.

Då börjar jag nästan gråta.

Insikten om fantasins och låtsaslekens kraft träffar mig som ett dråpslag. Den har burit mig sen dess.

Vi har en leksakskrokodil hemma. Den är av grön plast, är cirka en decimeter lång och har en liten manick under hakan som gör att man kan öppna käften på den. Ett av barnbarnen, då i sin mest fantasirika språkliga ålder, döpte den till Krokobil.

Inget barn går förbi herr Krokobil utan att ta upp honom och prata med honom där han ligger i fönsterkarmen. Och han öppnar sin stora käft och svarar på olika vis. Oftast bits han.

Jag samlar på dockor som kan bli ”levande” på olika sätt. Kasper från Prag, i rödgrön dräkt med pinglor på sin tredelade mössa, lilla bleka Pierrot med ros i handen, fina prinsessan med silverskor och det pråliga bröllopsparet från Rajastan – alla kan bli levande med hjälp av några trådar. Till vardags hänger de livlösa från sin hylla i köket men så fort vi får barnbesök kommer de till liv och börjar dansa, promenera och prata.

Den där låtsaskraften, är det inte den all kultur härstammar ur? Vi låtsas att… och så glömmer vi i att det är Lena Endre som står på scenen – hon har blivit en annan, hon gestaltar någon som är jag, som är vi alla.

Ibland skulle jag önska att skrivandet var lika enkelt. Pling bara, dra i en tråd och prata lite med låtsasrösten och få det att leva. Men så lätt är det inte. Kanske ska jag byta jobb och bli dockmakare? Och få möta den där tösen igen. ”Jag har klippt lugg”.

Den här krönikan har Jujja skrivit för Barnboksakademin,
den kan också läsas här

 

Jujja berättar om Mamma Mu och Kråkan

Det första regnet

Jag ser en filmsnutt på facebook. Det regnar häftigt, en flicka i åldern mellan ett och två år går ut på husets veranda och upptäcker det. Filmen måste vara från ett land där det är sällsynt med regn, det är uppenbart att hon upplever det för första gången. Flickan stannar förundrad med nacken nerböjd. Så lyfter hon upp ansiktet mot himlen och håller ut sina händer. Hon vänder sig med förvånad glädje i ansiktet mot mamman som filmar. Som med en fråga. Tar några steg mot mamman som vänligt bekräftar hennes upplevelse. ”Ja titta har du sett, det är regn!”

Jag hör inte vad man talar för språk. Flickan tultar ut i regnet igen, skriker av glädje, viftar med armarna. Så blir hon stående alldeles stilla, känner på regnet i sina händer och i sitt hår, hon håller åter upp ansiktet mot det. Hon vänder sig mot oss och skrattar och skrattar, ljuvligt vackert. Hon är genomblöt och en förnumstig vuxen springer ut och bär in henne. Flickan återvänder genast och mycket resolut till denna sin första sinnliga kontakt med jordens viktigaste livsnäring. Hon tar emot regnet och hyllar det genom sin rena kroppsglädje.

Jag blir starkt berörd av den här lilla filmen, jag bara sitter och ler stort. Hur ska vi bete oss så vi inte glömmer bort hur starka de där upplevelserna kan vara för barnen? Att vi inte hela tiden utgår från vårt avförtrollade och förnuftiga vuxenperspektiv: ”Kom in, du blir blöt.”

Jag kommer att tänka på en händelse vid vårt matbord. Lillminstingen sitter mellan mamma och morfar. Maten står på bordet och vi tar för oss av olika rätter, häller dryck i glasen, skickar sallad. Någon saltar lite. Då får lillbarnet något livat i blicken, sträcker sig efter saltkaret och hinner nästan salta på sin mat. Reptilsnabbt är mamma framme och tar saltkaret ur hennes hand. Morfar säger: ”Du får smaka först”. Mamma låtsassaltar lite och ställer tillbaka karet. ”Såja, nu har du också fått salt”. En liten suck undslipper barnet inför det nu ouppnåeliga avståndet till saltkaret.

Både morfar och mamma är inlevelsefulla älskande människor. De vill lära barnet något om saltets menlighet för hälsan respektive skydda det från att få maten förstörd. Helt normala beteenden. De gjorde väl inte fel på något sätt. Men lillbarnet, vad gjorde hon? Hon hade för första gången upptäckt ett mystiskt litet glas med hål i. Som man tydligen ska skaka roligt så här upp och ner, och då kommer det ut små korn i hålet! Det där vita som är väldigt gott och intressant att slicka på…

Som föräldrar, morföräldrar och andra vuxna behöver vi kanske vara så där förståndiga. Men lyllo oss som är barnboksförfattare! Vi kan ägna oss åt att se de där första regnet-upplevelserna och försöka gestalta dem. Vi kan inse hur kul vardagliga saker som att salta kan vara – och i böckerna försöka ge liv åt barnens perspektiv. På så vis kan barnen förhoppningsvis bli bekräftade, hos föräldrarna och morföräldrarna kan sinnliga minnen väckas till liv- och kanske kan de lite oftare sätta sig på huk med öronen öppna och munnen stängd.


 Bild: Eva Lindström

 Den här krönikan har Jujja skrivit för Barnboksakademin,
den kan  också läsas här.

Nytt år. Tillbaka till skrivbordet.

Jag tänkte börja rapportera från min författarverkstad och lite om vad jag har för mig.
Ibland är skisser bättre än sina original. När man är i det där stadiet av arbetet där man inte vaktar så noga på sina ord, sina streck eller ens sina tankar, kan resultatet bli mer levande och djärvt än det man släpper ifrån sig putsat och klart. Jag har flera skisser och provtryck liggande på mitt skrivbord. Jag har förmånen att få arbeta med fantastiskt duktiga illustratörer.

När jag har gjort skolbesök för att berätta om tillkomsten av mina böcker, har jag ofta först visat upp mina A4 text-sidor med korr och bubblor. De kan se rätt trista ut.  Sen tar jag fram Svens Nordqvists skisser – djärva streck som verkligen inte håller sig innanför några ramar och så de färdiga bilderna. Barnen häpnar, särskilt över skisserna och jag hoppas att de också får något litet begrepp om själva processen. Att det inte bara handlar om att ”kunna” utan att det också är arbete som ligger bakom. Extra kul är också att kunna ha med boken på ett annat språk som talas av några barn i klassen.

Högar av papper, ändringar, brev och provtryck om nästa Mamma Mu-bok ligger här på min arbetsplats. Mamma Mu simmar, ska den heta. Denna gång är hon i badhuset och tar märken. Kråkan blir galen förstås. Sven och jag har gjort en omarbetning av en av kapitelböckernas berättelser.

Bilderna och Mamma Mu och Kråkan slår alla rekord. Boken kommer ut till hösten.

Har jag berättat historien om hur VinaVina kom till?

Från början hade jag bara det fina namnet Vina Vina, som ett barn hade hittat på för länge sen. Jag bestämde att det skulle vara en några år gammal pojke. Men han är inte ett vanligt förskolebarn även om han gör sånt som vanliga barn gör. Jag skrev den första berättelsen där han går omkring med sin pinne -och möter en varg. Och sen mötte jag Lotta Geffenblad som gärna ville illustrera Vina Vina. Jag väntade och väntade på de första bilderna. Och när jag till slut fick se dem, var det som att bli kär. Hon hade fattat PRECIS hur jag ville att Vina Vina skulle se ut. Jag hade inte sagt så mycket om vem han var, vad han skulle ha för kläder på sig, eller hur han skulle bo. Jag visste ju inte. Men Lotta använde texten och hon förstod hur han är och hur han rör sig. När jag för första gången såg honom var det som när själv fick barn: Var det så du såg ut lilla vän? Vad fin! Vilka gulliga öron! Och när jag sen fick se bilderna på att han bor – i en liten husvagn, skrek jag rakt ut av glädje.

Vina Vina gör allt som små barn gör. Och eftersom jag har sysslat så mycket i mitt liv med att försöka förstå och beskriva det, så är jag väldigt, väldigt glad i VinaVina. Nu ligger provtrycket till nästa bok också här på mitt skrivbord. Vina Vinas vän heter den och kommer ut i februari.

Jag håller på och lägger sista handen vid en trädgårdsbok. Jag vill skriva till vuxna den här gången, och berätta om min trädgård och om stället där jag bor. Det är ingen vanlig trädgårdsbok. Även om det handlar mycket om växter och odling så har jag inga ambitioner att lära ut hur man odlar morötter eller rosor.  Den innehåller mer tankar och funderingar om växt, liv och död, inte bara i trädgården utan även i mitt liv. Om vilket arv jag har fått, som gör att jag förutom att skriva böcker till barn också ägnar mycket tid och arbete i trädgården. Om min mamma och pappas historia, som också är en bit av Sveriges.

Min utmärkta redaktör Hanna på Natur och Kultur både peppar och lusläser min text med skarpa ögon. Hon hjälper mig att rensa i oklarheter och orkar ha grepp över alla sidorna och föreslå omstuvningar och strykningar. Jag är mycket tacksam för hennes arbete. Det är fantastiskt att ha nån att diskutera med som verkligen vill min text väl. Bra redaktörer gör ett arbete som mycket sällan får offentlig uppskattning.

Nästan varje dag får jag via mail målningar, färgskisser och prover från illustratören Ane Gustavsson Hon är en strålande skicklig akvarellist och hennes bilder är så samstämmiga med min text! Nyligen skrev hon att nu måste jag vänta en dag. Bilden på en svällande vit pion låg och torkade där på hennes arbetsbord i Arvika och när den sen kom drog jag efter andan.  Jag kunde nästan känna dess doft!

I en sådan förväntans tid går jag. Och läsarna får vänta till boksläppet som sker enligt bokens titel:
”Sent i september – en sorts trädgårdsbok”

Jujja

 

 

 

 

 

Erfarenheter och tankar.

Visserligen är alltihop lekfulla påhitt från författarverkstan, men orden och klokskaperna kommer alltid från barnen.

En gång när min son var sex år hade vi blivit osams. Vi hade totalt kört fast. Dvs, jag visste inte hur vi skulle komma vidare med annat än att ungen gjorde som jag sa. Då tittade sonen allvarligt in i mina ögon och sa sakta: Men mamma, du lyssnar ju inte alls på vad jag säger.

Jag brukar tänka att det där förändrade mitt liv. För han hade en fin kompromiss som löste det hela. Det går an att lyssna på barn. De har väldigt ofta kloka synpunkter på hur vi ska leva samman.

Barn gör inte annat än lär sig

Jag tror vi vuxna är väldigt upptagna att LÄRA barn en massa. Ja, vi är till och med som föräldrar oroliga för att de inte ska hinna lära sig allt möjligt innan de ens har börjat skolan. Min uppfattning är att barn inte gör annat än lär sig, dagarna i ände. Från ögonblicket de föds och slår upp sina ögon börjar de. De härmas och står i, de övar och prövar och försöker, både att förstå sig på sin egen kropp och på oss och omvärlden. De försöker låta som vi och göra som vi, vare sig vi slåss eller älskar.
Till sin hjälp har de alla däggdjurs underbara gåva: lekfullheten och nyfikenheten.

Ett förskolebarn går inte ”normalt” med armarna hängande utefter sidorna. Hon skuttar och springer och hittar hon en planka att gå balans på eller en liten slänt att springa upp och nedför, desto bättre. Låt dem! Tids nog blir armarna tunga.

Ett förskolebarn går inte snällt och ”låter bli att röra” saker i en affär. De pillar och och vrider och vänder och kollar hur allt funkar. Vill ha och vill pröva och vill smaka. Det är inte nödvändigtvis tjat, det är nyfikenhet. Sånt kan man bejaka. ”Jaa, vad det där ser gott ut! Det tycker jag också, men nu ska vi handla middag.”

Vad berättas i leken?

Barn som låtsasleker och börjar tala med den där särskilda låtsasrösten, gör det viktigaste som finns. De övar inlevelse i andra. De prövar hur det känns att vara stor, farlig, snäll, hund, mamma eller nåt riktigt elakt. Värna den stunden! Hjälp till med material om så behövs eller var med på barnets villkor. Men varsamt. Lyss till vad som berättas i leken. Kanske en oro, rädsla eller längtan berättas och gestaltas genom barnets intelligenta lekförmåga? Barnet är både manusförfattare, scenograf, regissör och skådis, lätt som en plätt.

Det är bråket som är berättelsen

De arga barnen, de som bits och nyps eller som lägger sig på golvet och skriker, vad ska vi ta oss till med dem?

Jag tror att viktigare än att sätta bokstäver på dem är att lyssna på dem. Och läsa för dem. Man kan inte fråga en trilskande unge: ”Varför GÖR du på det där viset? Förstår du inte att du förstör för dig själv?”  Jodå, det förstår ungen väldigt bra. Men svara kan han inte. Det är själva bråket som är berättelsen.

Men kanske om vi sitter med barnet i knät och läser en bok, t.ex. om en liten gris som just har fått ett syskon som tar mammas hela uppmärksamhet, ja då kanske vi tillsammans med barnet kan sätta ORD på hur det kan kännas. Och de där tvååringarna som inte har fått orden än och som kan bli så urförbannade. Tänk att få läsa om Max som skriker Dumma Lampa! Och faktiskt känna hur skönt det var att få ett så fint ord: DUMMA! för det man känner.

För de riktig små är det också härligt att få sjunga sånger som det är lite rörelser till och som hjälper en att få ihop orden.

För att få ett språk som sen gör att man kan ta till sig det skolan ska erbjuda behövs kroppsleken, låtsasleken, sångerna och högläsningen. Hoppas ni hittar det ni vill använda här på vår sida!