Spionromaner och deckare

Jan Guillous Hamilton

Det hela började med IB-affären 1973. Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade i vänstertidskriften Folket i bild kulturfront, att Socialdemokraterna tillsammans med försvarsstaben hade en hemlig underrättelseorganisation som stod utanför riksdagens kontroll. Förutom att organisationen kartlade svenska vänstermänniskor, ägnade sig åt infiltration och till och med brottsprovokation så drev den också en egen utrikespolitik. Avslöjandet ledde till att de båda journalisterna åtalades och dömdes till fängelse för spioneri.

I fängelser tog sig Jan Guillou tid att läsa Sjöwall/Wahlöös romanserie om Martin Beck och hans poliskollegor i Stockholm. Han fascinerades av hur de båda författarna lyckades ta den amerikanska hårdkokta och rent igenom konservativa deckargenren och omvandla den till svensk vänsterpropaganda. Han insåg att om man som författare ska nå de breda massorna med sina politiska reflektioner så är den breda deckargenren ett utmärkt verktyg, samtidigt som han kände att den inte var riktigt rätt genre för honom. Lösningen fanns i IB-affären och hans tidigare journalistik om olika underrättelsetjänster. I sitt arbete hade han samlat på sig en stor mängd information som antingen inte passade som journalistik, eller saker han misstänkte men inte visste. Detta passade utmärkt att använda i romanformen, och vips var Guillou banbrytande med att göra en annan konservativ romangenre till vänsterlitteratur. Nämligen spionromanen.

När Guillou kom ut från fängelset hittade han ingen bra ingång till romanidén och den lades på is fram till mitten av 1980-talet då han kom över en underrättelserapport full av cirkelresonemang som bevisade att kurderna skulle ligga bakom varje större attentat som kunde tänkas att ske i Sverige inom den närmsta tiden. I seriens första bok, Coq Rouge, dödas en högt uppsatt säpotjänsteman och misstankarna riktas genast mot palestinska grupper. Boken gavs ut 1986, samma år som statsminister Olof Palme blev mördad, och en stor jakt mot kurder inleddes, och resten är som man brukar säga historia.

Guillous böcker anklagas ofta för att vara våldsamma och vapenfixerade och det äger en viss riktighet, men den stora behållningen med Hamilton-serien är inte våldet eller vapnen, utan de politiska teman som böckerna behandlar. I bok nummer tre, I Nationens Intresse, ställs till exempel frågan om vilken politisk händelse som skulle innebära att svenska staten har överseende med mord på oskyldiga och i Fiendens Fiende ställs frågan om vad som kan få den svenska staten att beordra mord.

Böckerna är baserade på gedigen research i kombination med Guillous egna politiska tankar och spekulationer, och serien har även nått en stor rad läsare som inte delar Guillous socialistiska samhällssyn. Liksom Sjöwall/Wahlöös böcker var en gestaltning av den politiska utvecklingen i Sverige 1965-1975, kan Hamilton-böckerna sägas gestalta Sveriges politiska utveckling i en tid då Sovjetunionen drar sina sista suckar fram till en postsovjetisk tid och de utmaningar som det sönderfallande imperiet innebär för ett litet land i norra Europa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *