Jag får ofta frågor om hur vi har arbetat med sångerna, hur Mamma Mu föddes och om hur sagorna kom till. Jag skriver här för den som vill läsa.

I boken Leka lite grann – lärdomar av små barn har jag skrivit mer utförligt om tankarna och erfarenheterna bakom arbetet med berättelserna och sångerna. Det är en bok som försöker ställa frågor om varför – på djupet – människan behöver lekar, sagor, sånger och samtal.

Barnen – våra lärare

När barnen var små och skulle sova brukade Tomas och jag ta två A-4ark och vika dem dubbelt, häfta och sprätta och göra dem till en liten tom bok. Med den i handen frågade vi barnen: Vad ska vi göra för saga i kväll då?

Barnen författade. Så här kunde det gå till:

"Kalle och Karin gick till skolan”. Kalle och Karin var bara fyra och fem år men ville gärna gå till skolan eftersom de hade storasyskon som gjorde det. Tomas ritade Kalle och Karin med stora skolväskor och skrev med tydliga bokstäver "Kalle och Karin gick till skolan". Och vad hände sen? "Då mötte de en stor, stor varg", sa Kalle. Tomas ritade en stor varg med vassa tänder. Karin tyckte att det blev för vassa tänder, för det var en snäll varg. Tomas suddade och ritade lite mindre vassa tänder. "Då mötte de en stor, stor, snäll, snäll varg", sa Karin. Var det så, frågade vi. Båda godkände. Vad hände sen? "En bil körde över vargen". Tomas ritade. Båda barnen satt andäktiga när bilden växte fram. Det skulle vara blod, med rödpenna. Inte förrän texten "En bil körde över vargen" var skriven, kunde vi fortsätta. Hela sagan blev så här:

Kalle och Karin gick till skolan. Då mötte de en stor, stor, snäll, snäll varg
En bil körde över vargen
Kalle och Karin bar vargen till sjukhus
Vargen fick ligga i en säng
Då kom doktorn
Nu är vargen frisk igen

Det här upprepades under en lång tid och följde samma mönster. Barnen bestämde vad som skulle avhandlas i sagans form. Vi förstod att det ofta handlade om sånt barnen upplevt som hotfullt eller farligt och som fick ta gestalt i en varg, tiger eller ett spöke. Och så utsatte de faran de själva var rädda för (t.ex. att bli överkörda), och bar sedan sin egen rädsla till sjukhuset för att bli botad.

Alla sagor följde inte riktigt samma logik som den här. En del var rena språkfantasterier. Fyraåringar övar gärna upp sitt språk genom att hitta på egna roliga ord. T.ex. kunde figurer som förekom i sagorna heta Ink Onsdag, Elisabet och Pelsa, Kvist Oglia, eller Aftor och ibland försvann huvudpersonen redan på sidan två. Det hände också att författarna själva somnade redan på sidan tre.

Vi fick med tiden ett helt bibliotek av såna små sagor och vi fann att andra barn var mycket intresserade av dem och tyckte om att läsa dem. Även om de var obegripliga för oss. De här kvällssagorna blev ett slags universitet för oss. Vi lärde oss att lyssna och föra vidare barnens egna tankar och ord.

Samtidigt gjorde vi sånger tillsammans med barnen. Viktiga händelser i vår vardag blev visor. T.ex. när den stora björken på gården blåste ner en stormig natt och Karin flera veckor senare ville ha sällskap på toaletten med den poetiska motiveringen: "Tänk om jag sitter där, ensam mitt i nattens mörker, och den andra björken också blåser ner". Det blev en visa som börjar "Mitt i nattens mörker, är det nåt jag hör, hela stora björken, brakar utanför". Det var 1973. Då visste vi inte att det var början till ett långt arbetsliv med sagor och visor för barn. Fram till Tomas död i mars 1996, arbetade vi dagligen med material som vi samlat in i nära kontakt med barn.

Sjungandet hör ihop med gungandet

"Gunga lite grann
Gunga lite grann
Gunga lite bak och lite fram"

Orden och melodin kommer från ett gungande barn. Inte särskilt märkvärdigt. Det har varenda människa som är i närheten av små barn hört. Våra visor är nästan uteslutande avlyssnade.

Mimmi två år hade precis lärt sig gunga. När hon väl kom på knepet i kroppen som gör att gungan gungar, blev hon så lycklig och sjöng så att hon höll på att sätta blinka lilla stjärnan i halsen. Påsken 2003 spelades detta in och lät så här:

Vi lärde oss snart att barnens kroppsglädje och sång hänger tätt ihop. Barns fokus på kroppen är så stark när de ska lära sig allt de behöver för sin utveckling; springa, hoppa, stå på ett ben, balansera, gunga, cykla, knäppa knappar, knyta snören, klippa papper och tusen saker vi självklart gör som vuxna. Sången hjälper till med rytm och balans och är utropstecken när de lyckas.

När vi började göra visor byggde de ofta på händelser tillsammansmed barnen eller deras starka intresse för nåt ämne. "Jag är en dykare, jag dyker ner. Jag har en lampa med, så att jag ser", kom till under en period då barnen var fanatiskt intresserade av dykare. "Jenny lär sig cykla" kom ur vedermödorna att lära sig hålla balansen på hjul. "Ro efter träskor" föddes efter en magisk båtfärd på spegelblankt insjövatten efter ett par kvarglömda träskor på badstenen. Barnen ville sjunga den år ut och år in för att återuppleva den varma stämningen den kvällen.

När Kalle och Karin och de andra barnen vi hade omkring oss växte upp och började spela basket och hårdrock och allt vad de hade för sig, blev vi kvar i förskolebarnens värld. Det hade blivit vårt yrke. Vi fortsatte att ha barn omkring oss genom vänner och grannar. Ofta kom barn och hälsade på oss, helst ville de att föräldrarna skulle gå hem så de fick vara i fred och leka hos oss. Vår arbetsplats rymde deras lek och vårt arbete gynnades av den.

Måns fyra år bodde granne med oss. Han kom på besök. Själv. Vi satt och fikade i köket. Då såg han sitt hus. Kanske var det första gången han såg det så där på håll, utifrån, hela huset. Små barn ser ju mest det allra närmsta. Han tittade länge på sitt hus och funderade. Det rök ur skorstenen. Efter en stund sa han sakta och eftertänksamt: "Man måste ha skorsten på sitt hus, så att röken kan komma ut. Och fönster, så man kan titta ut. Och dörr så man kan komma in. Och ut." Sen gjorde han en liten paus och tillade: "Och in och ut och in och ut och in och ut och in."

Vi tyckte det var en fin och koncis beskrivning av ett hus. När han hade gått hem gjorde vi en låt med exakt den texten. Nästa gång Måns kom tillbaka sa vi: "Du Måns, vi har gjort en sång av det där du sa om ditt hus. Vill du höra den?" Han la armarna i kors över bröstet och tittade allvarligt på oss, lutade sig tillbaka på stolen och sa: "Ja." Vi sjöng sången med hans ord. Han var gravallvarlig. När vi hade sjungit klart började han applådera och sa: "Bravo! En gång till."

Närheten till barnen gjorde att vi fick dela deras tankevärld, sysselsättningar och språk. "Vet du vad min guldfisk har gjort?" "Nä." "Den har DÖTT."

Behovet av springstund, plåster, att klänga och klättra, springa barfota i grus, få visa hur tungt man kan bära, tappa nappen, spela på läppen, få snö i ögonen och gå att lägga sig med stövlarna på – allt sånt har blivit sånger.

I flera år jobbade vi också med inspelade band. Vi lånade ut enkla bandspelare till grannar och vänner som ville dela sin ljudvardag med oss. Vi samlade över hundra timmar band. Där fick vi också höra barnens lugna lekar och tankar vid mat och läggning. Återigen fick vi bekräftat hur leken och sången hänger ihop. Vid den stilla meditativa leken kom långa, långa sånger. Entoniga och vackra, ibland med obegripliga texter. Många av sångerna på våra skivor härstammar ur de banden.

Boken "Giraffer har korta halsar" kom till då vi fann att många av barnens ord och ramsor inte behövde någon melodi. Barn som håller på och tillägnar sig språket är poeter. De vrider och vänder på orden, smakar på dem, skojar med dem, för att göra dem till sina. När vi hörde på bandet Karin säga: "Knäpp alla knappar i min regnkappa pappa" (och sen inte kunde låta bli att förgylla det hela med): "Knäppalla, knäppalla, knäpp alla knappar", förstod vi att vi hade början till en poesibok. Där fick vi också tillfälle att samla allvarsamma och komiska dialoger. Mellan pappa och Johan: "Pappa jag vill ha en traktor." "Jaha, har du nån åker då?" "Äh, men det kan man väl låtsas!" Eller mellan storebror och lillasyster framför de gröna vinbären: "Ät inte av dom där. De är giftiga. Man kan dö av dom. Var dom goda? Får jag smaka!". Eller uttrycksfulla vardagstankar:

Jag tar tejp för det fastnar så bra
Tejp det är bra.
Tejp ska man ta
mycket tycker jag.

Tänk att storkar orkar!

Under flera år arbetade vi tillsammans med andra pedagoger för att stödja barn med dyslexi eller andra störningar. Vi gjorde rörelsesånger som tränar koordinationen av hjärnhalvorna och som övar upp motoriken och samspelet mellan öga och hand. Det låter kanske inte så jättekul, men sångerna och rörelserna var tvungna att vara roliga. Barn har den kloka förmågan att protestera mot det som är tråkigt. Och det de tycker är roligt är ofta bra för dem!

Vi fick i uppdrag att t.ex. göra en låt om att stå på ett ben. Först sa vi nej. Det kan aldrig vara kul för en unge att stå still på ett ben, tänkte vi. Men "Tänk att storkar orkar, stå på ett ben i timmar! Tänk att storkar orkar. Det händer att de svimmar." fick godkänt av barnen. De tyckte det var jättekul att ramla!

Man kan inte ge ut en blåbärsutställning

Men om man kunde det så skulle den få finnas med på den här webbsidan. Alla lekar som vi har fått delta i tillsammans med barn har naturligtvis också tagit sig andra uttryck än sånger och sagor. Att bygga sandslott, göra grodland, begravningsplatser för fåglar, springbanor, tälja barkbåtar, klä ut sig, gå och bada, docklek eller bygga lego är viktigt i sig. Allt som stöder barnens lek är viktigt. Det behöver inte upphöjas till sagor och visor. Jag tycker jag har lärt mig att man som vuxen inte behöver vara en fantastisk lektant för att vara ett bra stöd. Men om man lär sig känna igen när den bra leken kommer igång och är med och värnar den, förser den med bränsle i form av lekmaterial och tid och ro, kan man göra barnen en stor tjänst.

Från deras första ögonblick anstränger sig barnen för att förstå oss och världen. Nyss födda och våta försöker de härma våra ögon, läppar och ljud. Senare tar de sig an vårt språk, våra rörelser och beteenden, goda som onda. Och så mal de ner alltihop i lekens kvarn. Det obegripliga görs begripligt, det svåruttalade sjungs och ramsas, våra relationer spelas upp i olika rollkonstellationer. I leken övas allt som dyker upp i deras värld: kärlek och hat, död och födelse, mat och bajs, hundar och katter, viskningar och rop. Från tidig morgon fram till dess att deras ögon faller ihop, har de ett gigantiskt intag av intryck som måste bearbetas. Och de gör det, om vi inte hindrar dem.

De två böckerna om Lillebror och Billan är en slags hyllning till leken som kunskapskälla och läkande kraft.

Mamma Mu och Kråkan

Hur kom ni på Mamma Mu? Hur började det? Den frågan får jag ofta.

Ibland önskar jag att jag kunde svara enkelt och roligt med fyra meningar, men svaret blir lite längre än så. Mamma Mu är också hon ett hyllningsporträtt till barns nyfikna och kloka sätt att försöka begripa sig på världen. Hon gör allt som hon ser barnen göra. Hon prövar och övar och är inte rädd för att göra fel eller att göra bort sig. Hon klampar fram på bryggan för att göra jordens jättemagplask, precis som barnen vid badplatsen. Hon städar fint och sätter in blommor precis som de andra kvinnorna om våren, hon lyckas få eget lånekort på biblioteket precis som Lillebror och hon dansar på tå i lagården, i skära benvärmare, precis som Lina på barngymnastiken.

Mamma Mu har fått barnens självklart livsbejakande karaktär. Men precis som barnen som möter motstånd i form av oförstående eller ovilliga vuxna, har Mamma Mu i Kråkan sin motpart. Trots att de är vänner och att han faktiskt tycker om henne kan han aldrig tillstå det. Han tycker allt hon gör är pinsamt och han har alla svaren på hennes frågor. Han är ju expert på det mesta. Han vet alltid precis… på nåt vis.

I slutet av 80-talet blev vi ombedda att göra en barnradioserie som skulle bygga på våra visor. Vi behövde några som "pratade mellan låtarna". Vi hade då gjort skivorna "Min lilla kråksång" och "Mamma Mu". Där fanns en ko och en kråka till hands.

Nästan genast då vi började skriva tog de gestalt och började leva sina egna liv. Det visade sig snart att vi lade in nästan allt vi lärt oss av barn, oss själva och andra vuxna i deras rollkaraktärer. Jag tror människans uppgift här på jorden till stor del har med kunskapsinhämtning att göra. Det lilla barnet är en idog forskare. Det kan sitta timmar i badkaret och hälla vatten och uppfinna jordens dragningskraft. Så länge barnens egen lust och nyfikenhet är drivkraften och det finns ro och lekmöjligheter, lär de sig obegripligt mycket under sina första år. I och med skolstarten tar någon annan över inlärningen och läroplanen utgår från vad samhället anser viktigt. Efter nio stillasittande år har många barn slocknat. Många har fått för många rödpennor i kanten eller genom kamraterna fått klart för sig att de inte duger. Från katedern har man berättat och förklarat för mycket. De egna frågorna har tystnat.

De där två krafterna – viljan att ta reda på, pröva, öva och få växa å ena sidan och behovet att korrigera, bromsa och kontrollera å den andra – är inplanterade i figurerna Mamma Mu och Kråkan. De är naturligtvis karikatyrer av mänskligt beteende, men många läsare/lyssnare har bekräftat hur de känner igen sig i båda.

Så gott som samtliga berättelser om Mamma Mu och Kråkan kommer från barnens värld. Men vad gäller deras karaktärer har vi hämtat stoff från vilken miljö som helst omkring oss. Mamma Mu och Kråkan handlar förstås också om kvinnor och män.

Blommor och bin

Jag satt en tid med i två föreningsstyrelser. Den ena var rent manlig, förutom jag själv. Det var en biodlarförening. Den andra var rent kvinnlig. Det var en liten butik som sålde alternativodlat. Det är slående att jämföra de två sällskapens möten.

Den manliga, som bestod av ytterst sympatiska män, höll sig alltid strikt till saken och förde mycket ordnade protokoll. Den hade mycket god koll på den lilla ekonomin. Kaffe och trevligt prat hade man efteråt och inte alltför länge – hur givande det än var.

Den kvinnliga upprättade i bästa fall dagordningen på mötet mitt i kaffe och mackor och "hur gick det i torsdags? Och IDAG förstår ni… och ska vi inte ha lite storstädning här innan jul?". Och så var det massor av punkter och associationer och skratt och mera kaffe och mötet drog ut i det oändliga och "nä, nu måste jag gå, min gubbe blir tokig" och en hel del beslut blev hängande i luften. Många nya idéer kläcktes och relationer avhandlades och "gud vi måste få fart på x som sköter bokföringen".

Men lika blodfattigt som det är att sitta på ett gubbmöte utan utvikningar och lite fräcka skämt, lika tröttsamt är det att sitta på ett surrigt möte som inte håller ihop. Vi behöver varandra.

Vänskapen mellan Kråkan och Mamma Mu är central. Därför är den odräglige Kråkan ganska kärleksfullt tecknad. Han är inte bara den snipiga experten som bromsar och vet allt. Han har en annan dimension också. Han är ganska skraj, som nästan alla kaxiga. Han är rädd för att bli blöt, han kan inte simma, han är mörkrädd och det finns större kråkor än han. Men han har också visionerna och en visserligen överdriven, men dock, tilltro till den egna förmågan. Känslan av att "Jag är underbar och fullt kompetent!".

Jag har två egna barn, dotter och son. Jag har jobbat en del med keramik och drejning. Mina barns närmande till drejskivan är typiskt och kunde vara ett kapitel i en Mamma Mu-bok: Dottern sätter sig lugnt tillrätta. "OK, visa mig nu. Vad är principen. Jaha. Centrering, hål i botten först… ojdå… Jag tror jag ska försöka göra en skål". Och så tar hon god tid på sig och gör en liten fin skål som går att ta av skivan, torka och bränna.

Sonen slänger sig ner. Frågar inte (han har ju sett hur det går till) utan utropar entusiastiskt: "Nu ska jag dreja en flaska!" som kanske är det svåraste man kan ta sig för på drejskivan. Svisch svosch, leran skvätter, och så blir det nåt som liknar en flaska. Den faller genast ihop och kan av flaskbottnen mödosamt räddas till eftervärlden som ett knöggligt askfat. "Jamen medge att den var snygg när den stod", säger sonen glatt och går därifrån mycket nöjd. Visst kan man avundas dem?!

Köp skosnören!

Så hette en bok min farmor läste för mig när jag var barn. Vi delade sovrum långa tider. Hon läste entonigt och sövande, helt enkelt jättetråkigt. Jag somnade tvärt och har inget som helst minne av vad boken handlade om.

Men jag minns farmors röst, hennes rosenknoppsnattlinne i flanell, hennes tvållukt (Reporia) och hennes långa utkammade hår. Hon gjorde en lös fläta för natten i stället för sin knut. Hon tog av sig glasögonen och la dem under huvudkudden, tippade sig sakta (hon var rätt tjock) och la sig stilla på kudden. Sen låg hon så hela natten. Jag kunde inte begripa hur man kunde ha en så stilla farmor. Högläsning är att få gå in i en trygg värld tillsammans med en välkänd röst. Man vet nu också att det gynnar barnets eget språk. (Det är naturligtvis en fördel om sagan är bra också.) Och lika viktigt som att läsa och tala med barnet är att lyssna på det. I vårt samhälle råder skriande brist på lyssnande öron.

Varje människa, stor eller liten, har sina erfarenheter och funderingar, sina tankar och sin berättelse. Det är bara när hon får dela dem med andra som hon blir till som människa.